måndag 20 juni 2016

Hege Storhaugs Landsplågan islam - Folkbildande och brutalt ärligt om en av vår tids ödesfrågor


Ryktesvägen fick vi under vintern höra talas om den norska författaren och journalisten Hege Storhaugs sensationella framgångar med boken Islam - den 11.e landeplage. Trots de norska mediernas försök att tiga ihjäl boken fick den ett sensationellt genomslag och har idag, ett halvår efter att den kom ut, sålt i närmare 50.000 exemplar.

Tanken att översätta den till svenska fick övergå till handling den dagen det visade sig att inget förlag vågade ge ut boken i Sverige. Nu ges den ut på förlaget Kassandra Publishing som startats enbart för detta ändamål.

Hege Storhaug är hederlig. Hon tar mycket tydligt ställning för alla de demokratiskt sinnade och moderata muslimer som trots allt utgör en majoritet av dagens muslimer. Samtidigt hymlar hon inte om den fara som ligger i en allt snabbare radikalisering, inte minst i Europas utanförskapsområden. Hege Storhaugs erfarenhet av islam är omfattande efter tjugotalet resor till Pakistan och hennes mångåriga arbete inom ämnen som könsstympning, hedersvåld och tvångsäktenskap.

Men det är heller ingen hemlighet att Hege Storhaug är kontroversiell i vissa kretsar i Norge. Efter att i många år ha arbetat inom organisationen Human Rights Service har hon fått motsvarande position som Sara Muhammad och GAPF i Sverige: Lika hyllad av alla de som lider under det kvinnoförtryck som breder ut sig och som så ofta har islam som en minsta gemensam nämnare, lika illa tåld av alla de som - ofta från en position på den politiska vänsterkanten - ihärdigt vägrat att se hedersproblematiken och den ofta så starka kopplingen till religionen islam. Inte minst känner vi igen argumenten från Förortsdebatten där många vittnar om ett ökande religiöst förtryck mot framförallt kvinnor.

Desto mer bekymmersamt är det att även Humanisternas norska motsvarighet Human-Etisk Forbund, HEF, förefaller ha svårt att hantera kritiken mot islam. Tar man sig tid att läsa de recensioner som gjorts av Hege Storhaugs bok på norska HEF:s hemsida, kan man se att det sällan påpekas några egentliga faktafel i boken. I förekommande fall har dessa korrigerats i senare upplagor. Där de har förekommit handlade det om obetydliga detaljer som ändå inte påverkat bokens budskap. Snarare får man känslan av att islam helst inte ska debatteras överhuvudtaget, då det förmodas skapa konflikter och spelar ut muslimer mot varandra. Jag menar att det förhållningssättet är oärligt.

Det går inte att komma ifrån intrycket att ett sekulärt motstånd mot kristendom är legitimt, men att motsvarande motstånd mot islam är kontroversiellt och ett ämne man helst inte vill ha på dagordningen. Detta går som en röd tråd genom mycket av Västvärldens religionskritik under det senaste decenniet: Att man gärna och frimodigt granskar kristendomens alla avarter och tillkortakommanden, men att man hesiterar inför en motsvarande kritisk granskning av islam.

Och omvänt: Lika gärna som man åberopar kristendomen som ett fundament för Västvärldens värderingar, lika ovillig är man att bekräfta islams inflytande på mindre angenäma värderingar i den muslimska världen. I den mån man debatterar Arabvärldens problem, anses orsakerna till dessa förklaras av Västs kolonialism.

Vad Hege Storhaug framförallt bidrar med är att nyansera den gängse bilden av islam. Hon visar på ett övertygande sätt att många av Arabvärldens problem och tillkortakommanden faktiskt kan härledas till ideologin islam och hur den genom århundradena fostrat sina anhängare i en destruktiv och kunskapsfientlig riktning. En tradition där bokstavstro och underkastelse (islam betyder underkastelse), med dogmer som inte får ifrågasättas, har hämmat den intellektuella nyfikenhet som är en nödvändig förutsättning för en vetenskaplig utveckling och ett blomstrande samhälle.

Hege Storhaug tar ett intressant pedagogiskt grepp och låter Muhammeds två väsensskilda karriärer gå som en röd tråd genom boken. Hon visar hur profeten under sin tid som tämligen ”misslyckad” religiös förkunnare i Mekka propagerade för den milda islam som så ofta åberopas av de som vill visa islams vänliga och medmänskliga ansikte. Anhängarna av denna inriktning kallar Hege Storhaug för Mekka-muslimer.

Men detta är bara en del av sanningen om islam. Muhammed förvisades efter några år till Medina. Där inledde han en ny karriär, nu som fruktad härförare som gick hårt fram bland sina egna efterföljare och inte minst mot judar och kristna som nu utpekades som fiender till islam. Dessa muslimer benämner Hege Storhaug Medina-muslimer. Det är bland dessa vi finner dagens islamister. Här handlar det inte längre om den enskildes fromma religiositet, andlighet och relation till sin gud, utan om ett helt samhällssystem och dess rättsordning, sharia.

De texter som samlades in efter Muhammeds död och som utgör Koranen, härrör både från Muhammeds tid i Mekka och från hans tid i Medina. Ett stort problem vid tolkningen av Koranen är att dessa koranverser,  suror, är sorterade efter sin längd och inte efter sin ålder. Om surorna istället sorteras efter en tidsaxel så ser man ett tydligt mönster som inte syns i Koranen, men som har konsekvenser för förståelsen av islam: Om man inte vet att yngre suror har företräde framför äldre suror, kan man heller inte bemöta de som hänvisar till suror som alltså inte längre har företräde.

På detta sätt kan en muslim alltid välja att hänvisa till den sura i Koranen som är ändamålsenlig för stunden. Det är ingen avancerad gissning att det är Koranens texter från Muhammeds tid i Mekka som det refereras till öppet i Västvärlden, samtidigt som det är texterna från den krigiska Medina-perioden som förkunnas av imamerna i alla de moskéer som i allt snabbare takt radikaliserar muslimer i Väst.

När terrorattacker och Islamiska Staten bortförklaras med: ”Det är inte islam” visar Hege Storhaug att det handlar om just islam. När samhällsdebatten går som katten kring het gröt och när ingen vågar nämna den minsta gemensamma nämnaren för det lågintensiva våld som terroriserar våra bostadsområden, då visar Hege Storhaug att den minsta gemensamma nämnaren är just islam och framförallt de värderingar som ideologin obevekligt sprider så fort det sker en radikalisering. Att det ligger ett via religionen förmedlat förakt mot den västliga livsstilen och de friheter vi tar för självklara.

Det är därför mycket viktigt för framtiden att vi får en generell och allmän kunskap om vad den dhimmistatus innebär som alla icke-muslimer omfattas av enligt islam. Att det till exempel betyder att alla som inte är muslimer ska behandlas som andra klassens medborgare med synnerligen begränsade fri- och rättigheter.

I ett kapitel dissekerar Hege Storhaug myten om den moriska ”guldåldern” i Spanien och vad den i praktiken hade för konsekvenser för Europas befolkning under islams herravälde. Om vi blundar för detta och de anspråk på ett världsomfattande kalifat som sprider sig i radikaliserade kretsar, ser vi heller inte det planerade maktövertagande som pågår inifrån i våra demokratiska stater. Vi ser då inte heller hur terrorn används som maktmedel för att få oss att underkasta oss inflytandet från islam.

Hege Storhaug visar också hur skickligt olika islamiska organisationer arbetar genom att använda sig av de ord och begrepp som vi själva oreflekterat associerar till som positiva: Att mänskliga rättigheter inte är mycket värt när det i praktiken är Kairodeklarationens ”mänskliga rättigheter” som åsyftas, det vill säga den rättighetskatalog som 57 muslimska stater presenterade som sin egen i FN, men som gör påpassliga undantag för alla eventuella rättigheter som strider mot sharia. Eller alla försåtliga propåer om ”demokrati” från islamister i den politiska debatten, men utan att vi besinnar att det är demokratins akilleshäl att demokratin i sig kan avskaffas genom just demokratiska beslut.

Vi är inte, en gång för alla, vaccinerade mot ett totalitärt samhällsskick. Demokratin måste ständigt vårdas för att bestå. Den som har läst Magnus Norells utmärkta bok Kalifatets återkomst, kan se att det sista kapitlet i den boken ligger nära Hege Storhaugs bok. Båda dessa författare är eniga: Vi står inför oöverstigliga problem om vi inte ser på islam och den pågående radikaliseringen med öppna ögon. Det handlar inte om vare sig rasism eller islamofobi. Det handlar om att försvara vår frihet.

                                                                                                                             Publicerad i Bright 1-2016

Hege Storhaug: Landsplågan islam
348 sidor
298 kr
ISBN 978-91-639-1081-4
Kassandra Publishing 2016

Beställ Hege Storhaugs Landsplågan islam HÄR!

Landsplågan islam finns nu även på Adlibris och Bokus

1 kommentar:

Anders Åberg sa...

Har inte läst boken, men av din recension att döma så verkar den klart läsvärd. Om den nu inte faller i den idealistiska fälla som en del mer kända religionskritiker som t.ex. Dawkins och Harris fallit i när det gäller synen på Islam, jihadism och terror, där dom allt för ensidigt skuldbelägger Islam som religion.
Orsakerna bakom den muslimska radikaliseringen beror nog inte enbart på en mänsklig ide utan dom är säkerligen i första hand rent materiella.
Den kristna västerländska imperialismen, numera med USA i spetsen har slagit sönder en stor del av arabvärlden, tagit kontroll över deras naturrikedomar och mördat oändligt många fler oskyldiga människor än vad jihadismen ens kommit i närheten av. Världens muslimer har således mycket god anledning att hata den mordiska, tjuvaktiga och arroganta västvärlden.
Att denna plundring har hänt i en del av världen som odlar religiösa levnadsregler från bronsåldern förvärrar naturligtvis problemen, men orsakssammanhanget förblir desamma.
Kanske underlättas kampen mot ytterligare radikalisering om vi är mer tydliga med avståndstagandet mot den aggressiva imperialism som ställt till detta elände.